Bevis på att vi klivit in i en ny era för alla som jobbar med kommunikation får vi varje dag. Särskilt vi som jobbar i medieindustrin. Journalister och annonsörer har det särskilt tufft. Det fick jag erfara idag då jag fick uppleva deras nya arbetsmetoder.

För två veckor sedan blev jag kontaktad av en ”journalist” från magasinet Respons. De var då angelägna att göra en intervju med mig inför det kommande decembernumret. Har för tillfället sjukt tajta veckor i kalendern, vilket medförde att jag drog mig ur samtalet med att säga ”jag ringer dig” då jag inte riktigt kände att hon lyckades övertyga mig till en intervju och inte riktigt kunde förklara vad den skulle handla om. Veckan går, och nu i onsdags så ringer journalisten upp mig, låt oss kalla henne ”miss Y”. Hon var då lite mer bestämd och påminde mig om att jag skulle ringa tillbaka och att hon och Respons ville genomföra intervjun då de ansåg att det kunde bli en bra artikel.

Fine tänkte jag. Det är ju inte helt ovanligt att man emellanåt sitter i intervjuer då och då när man jobbar i mediesvängen själv, så jag gick med på att ses. Vi bokar en tid på Waynes på söder kl 10.00 på fredag. Under torsdagen känner jag fortfarande att det är lite märkligt, så jag sms:ar henne och ber henne skicka över lite frågor innan intervjun så jag kan förbereda mig – så hon får en så bra artikel som möjligt. ”Det är lugnt” svarar hon – ”det bästa materialet får jag ut på plats”. Jaja…jag får ta det som det kommer.

PR vs köpt plats

Fredagen är här och vi ses på caféet. Hon presenterar sig och magasinet. Hon ber mig berätta om mitt företag, hur jag jobbar och vad jag tror om kommunikation i allmänhet. Vi pratar i ca 45 minuter och hon börjar känna sig nöjd med materialet. Miss Y stänger av sin diktafon och säger att hon skickar över ett korrektur åt mig så fort det är klart. Innan hon avslutar vill hon visa mig de annonsmöjligheter som tidningen erbjuder. Stora som små pluggar finns här och var i tidningen, och hon tycker att en annons för 6000.- spänn vore toppen för mig, för att upplysa läsarna om hur man får tag i mig. Hon poängterar att hon tyvärr inte kan lämna någon kontaktuppgift till mig i själva reportaget. Inga problem säger jag, samtidigt som jag avböjer erbjudandet. Hon försöker övertyga mig om att det vore väldigt bra för mig med en annons. Med tanke på intervjuns karaktär där vi i tre kvart pratat om kommunikation, bygga varumärken samt om att skapa relationer via förtjänad uppmärksamhet mm så förklarar jag för henne att jag inte riktigt tror på den typen av reklam. På min laptop lyser ju även min ”Reklam – Nej Tack”-sticker tydligt…

Hon förstår mig inte och gör ett sista försök och signalerar att priset kan justeras. Jag förklarar vänligt för henne att det inte spelar någon roll även om hon skulle sälja mig den för 1 spänn. Nu tittar hon på mig som om jag vore från mars och just frågat henne om hon vill hänga på i min teleporter och käka middag.

Jag försöker pedagogiskt få henne att se det ur min synvinkel; då jag själv rådger mina egna klienter att hitta alternativa sätt att få publicitet än att köpa den så kan jag själv såklart inte agera annorlunda. I jobbet kallar vi det att ”walk the talk”. Jag förklarar även att den köpa platsen helt enkel inte är lika mycket värd som den icke köpta. Nu är jag från mars. Definitivt.

Plötsligt får jag känslan att vår intervju inte längre är så intressant. Hon vill inte ens ta en bild på mig med den fina systemkameran hon burit med sig. Hon säger att korren – om det är intressant – kommer till en mailadress. Vilken? Min? Hon frågar inte efter min mailadress, så jag erbjuder mig proaktivt att maila henne kompletterande info vi pratat om samt en pressbild som jag använt tidigare.

Den förlorade artikeln i Respons

Vid det här laget är jag så nyfiken så jag kan inte låta bli att fråga om hur hon själv jobbar och hur hennes ersättning ser ut. Precis som jag förmodade så har hon kick-back från annonserna hon säljer. Jag frågar miss Y om det finns en intressekonflikt ifall jag inte köper en annons. Får inte riktigt svar på den frågan.

Vi skiljs åt och hon ser inte helt nöjd ut. Undrar om den där artikeln som Respons så gärna ville ha verkligen blir av? Om inte -  borde jag fakturera dem för min förlorade arbetstid?

EDIT:

Hade man inte gått i 180 dessa veckor hade man ju kunnat spara in en del tid genom en snabbsökning på Google. Även Storytellers.se har tidigare publicerat ett blogginlägg med samma erfarenhet av bluff-företaget PH.Holding. Jag ger företaget 6 månader innan de ofrivilligt medverkar i SVT och Uppdrag granskning och ytterligare 3 månader innan alla ”reportrar” förvunnit i rädsla för sitt eget varumärke.

”Få den TV-upplevelse som du förtjänar” går Canal digital självsäkert ut med på sin webbplats. Vet inte riktigt ifall jag håller med att de lyckas leva upp till det löftet. Min TV blir absolut inte bättre av att vara kund hos dem. Har haft det sk ”Familjepaketet” under ett par år och har aldrig haft en störningsfri bild längre än någon timma. Efter att jag tappat självförtroendet över min egna installationskunskaper så kröp jag till korset och anlitade en parabolinstallatör. Vart marginellt bättre och ingen större skillnad efter att jag ca ett år senare anlitade ytterligare en i hopp om att få bättre bild.

Tillslut fick vi nog. Lagom till att abonnemangstiden gick ut passade jag på att ringa upp kundtjänsten för att säga upp vårt abonnemang. Givetvis går det inte att göra helt smärtfritt så jag måste först prata med den vanliga kundtjänsten och sedan deras tekniska support. Allt för att säkerställa att de inte tappar en kund. Efter att ha blivit manglad av frågor så blir jag erbjuden att få en ersättningsbox gratis då personen jag pratar med gissar att det är den som är för gammal, så  jag går med på det, på villkor att om det fortfarande inte fungerar så är det bara att höra av sig och säga upp abonnemanget.

Snuvad av ny digitalbox
Boxen anländer och vi ersätter snabbt den gamla. Till vår glada förvåning har jag och min hustru äntligen TV-kanaler som är avbrottsfria. I alla fall under den tid vi faktiskt sitter framför TVn. Kommer inte ens ihåg när vi senast gjorde det då irritationen helt enkelt varit för stark för att orka titta på programmen. Här ska glos på TV! Efter ca 2-3 veckor är vi tillbaka till lika dåliga sändningar som tidigare. Givetvis tas ny kontakt med Canal digitals kundtjänst för att nu slutligen säga upp vårt abonnemang som uppenbarligen ännu inte fungerar. Kanske är Nacka fel ställe i världen att bo på?

Här börjar sen historien som just nu känns helt jäkla bisarr. Givetvis får vi nu inte säga upp vårt avtal eftersom det nu gått strax över två veckor sedan vi fick vår ersättningsbox. Nu är vi fast ytterligare i tolv månader. Trots att vi rent praktiskt inte kan nyttja Canal digitals fina löfte om att göra vår TV bättre så finns det ingen som helst förståelse för vår situation. ”Ledsen, men ni har ett bundet abonnemang nu. Tyvärr ingen jag kan göra. Tyvärr.” ekar det i luren som en raspig gammal LP som hakat upp sig. Efter ca 10 minuter av eko ber jag att få prata med personens chef som givetvis inte är tillgänglig. Får till slut till ett löfte om att de ska ringa upp mig under dagen.

Här beslutar vi oss även för att inte betala de fakturor som kommer.

Oskäliga avtalsvillkor hos Canal digital
Efter ca en vecka av väntan ger jag upp och ringer tillbaka. Gör ett nytt försök att säga upp avtalet i hopp om att denna person ska ha lite mer förståelse för situationen. Gör mitt bästa för att inte bli irriterad när jag möts av samma argument igen. Säger dessutom att vi gärna har abonnemanget kvar – OM de erbjuder sig att åtgärda vårt problem. Efter att återigen blivit lovad att bli uppringd så lägger jag irriterat på luren. En sökning på Google visar snabbt att jag är långt ifrån ensam om att råka ut för Canal digitals avtal. Att komma ur ett avtal verkar inte vara det lättaste. Detta bekräftas ytterligare av andra case som fått Konsumentverket att granska företagets oskäliga avtalsvillkor.

Inte kom det något samtal den här gången heller. Döm om min förvåning när jag sedan någon vecka senare får ett SMS där de vänligen ber mig betala den förfallna fakturan. Om jag gör det så ska jag få min bild tillbaka. Vilken då undrar jag givetvis?!

Igen är det dags att ringa kundtjänsten. Denna gång lyckas jag i alla fall få dem att säga upp abonnemanget! Hör och häpna. Dock så går det dock snabbast först om tre månader då det är policyn. Det här är ju ett skämt. Jag ska förutom att betala för ett abonnemang jag inte kan nyttja även betala ytterligare tre månader under uppsägningstiden. Anser inte att detta är rimligt, och för tredje gången blir jag lovat att man ska ringa upp mig. Behöver jag ens nämna att det senaste samtalet var för ca 1 månad sedan – och fortfarande har ingen återkommit. Dock har man hört av sig med ett nytt SMS  med hot om Inkasso. Men jag kan få tillbaka min bild om jag betalar de nu förfallna fakturorna.

Just nu känns företagets vision om ”att vara svenska folkets mest önskade distributör av TV-innehåll” ganska långt borta. Särskilt om strategin ska klinga rätt enligt deras egna värdeord om att vara vänliga och pålitliga. För underhållande och inspirerande är det inte att vara kund hos dem just nu i alla fall.

Kanske löser det sig ifall vi betalar – eller så har vi helt enkelt inte förtjänat det som annonsen utlovar?!

EDIT:

Canal digital har efter detta hört av sig, annullerat vårt abonnemang och rivit våra fakturor. Vi är glada för att det löste sig – men varför måste det behöva gå så långt?

Så nu är jag här. På bloggen alltså. Ända sedan jag kom i kontakt med första bloggen har jag sagt – det där är inget för mig så jag håller mig borta. Visst har jag mikrobloggat rätt länge med tjänster som twitter eller övriga mikromedier. Men det är ju inte samma sak – det är ju inte på riktigt. Så vi får väl se hur länge jag är igång. Eller blir det ännu ett i raden av tidigare brutna löften?